Follow Real Time Web Analytics
Besökare totalt:

Gästbloggare - Therese

Hej på er, gör som Therese gör occh gätblogga hos mig genom att skriva ett inlägg om vad du vill occh skicka in det på min mailadress som är mittlivsomtransa@hotmail.com och märk mailet med gästblogga och bifiga bild som du vill ha i inlägget, sen fixar jag resten...
 
Så här kommer Therese's gästbloggsinlägg...
 
 
_____________________________________________________________________
 
 
Att jag fortfarande står upp på benen kan jag inte riktigt förstå.
Alla drabbas någon gång av en tragedi, vissa drabbas gång på gång.
Som vi.
2012 skulle bli det bästa året! Vi väntade vårt första barn och allt var så spännande! Jag mådde hyffsat bra och på RUL såg allt toppen ut!
Förberedelserna var i full gång, vagn, spjälsäng mm mm.
5 februari vaknar jag på morgonen och har ont i magen, som ett band som gick nån i ryggen. 
Ringde in till förlossningen för att rådfråga och hon tyckte jag skulle ta ett bad, men skulle återkomma om det inte gav med sig. Jag fick ondare och ondare, så jag ringde in och dom bad oss komma in för en kontroll. 
En kontroll, inget annat.
Kommer in, lämnar urinprov och går in i ett rum. 
Bm har från tratten för att lyssna på magen, hittar inget. Hon tar fram dopplern och letar och letar. Jag säger att min bm hade oxå svårt att hitta här i veckan. 
Vi får gå in i ett annat rum för att göra ultraljud, jag anar fortfarande ingenting...
Läkaren börjat titta med apparaten och säger efter en stund;
"jag är ledsen, men jag det inga hjärtljud"
VÄNTA, VA?! Marken rasade under mina fötter. Hur överlever man själv en sån sak? Vår bebis var död!
Vi ringde våra familjer och berättade. Vi var i chock. 
Jag fick ondare och ondare och dom körde ner mig till förlossningen så fort som möjligt så jag kunde få smärtstillande.
Det första jag tänkte när dom berättade att barnet var dött var att dom bara skulle plocka ut det! Men nu efteråt så förstår jag varför jag fick föda fram.
Stoffes mamma och min mamma och pappa kom och var med oss och stöttade oss. Det var så guld värt!
Den 6 februari klockan 21.15 föds vår älskade dotter Isabella i vecka 30+2 ❤ 
1140 gram och 40 cm
Hon var så liten, så perfekt! 
 
 


Allt stöd vi fick under den här upplevelsen var helt fantastisk! Utan barnmorskan M och läkaren K (som jag för övrigt fortfarande har kontakt med) hade vi aldrig klarat av det vi gjorde.

Att barn för i, eller utanför, magen är vanligare än man tror. 
Varför är det då så tabubelagt? Är det för att folk är rädda för det läskiga? Det som inte går att påverka?

Det man som mest behöver av nära och kära när man har förlorat ett barn är att prata om barnet. 
Isabella är vårt första barn, hon kommer alltid vara med oss, en del av familjen, även om hon inte är i livet.
Fråga hur vi mår! Vi kommer inte alltid svara sanning. Rätt så ofta ljuger vi faktiskt. Det är så lätt att bara svara "bra" på den frågan.
 
 

Detta är inte slutet på vår resa...vårt tredje barn lever med en ovanlig, allvarlig sjukdom.

Ni får gärna gå in på min blogg och läsa mer om det, vår resa med oro, rädsla, saknad och känslan av att inte räcka till...
 
Mvh Therese Öhrling
 
 
Tack för ditt gästbloggsinlägg, tyckte du om hennes inlägg så skriv en kommentar och gå gärna in på hennes blogg via länken i inlägget..