Real Time Web Analytics Follow

Gästbloggare - Therese

Gästbloggare / Gästbloggare ( Therese Öhrling ) / Permalink / 0
Hej på er, gör som Therese gör occh gätblogga hos mig genom att skriva ett inlägg om vad du vill occh skicka in det på min mailadress som är mittlivsomtransa@hotmail.com och märk mailet med gästblogga och bifiga bild som du vill ha i inlägget, sen fixar jag resten...
 
Så här kommer Therese's gästbloggsinlägg...
 
 
_____________________________________________________________________
 
 
Att jag fortfarande står upp på benen kan jag inte riktigt förstå.
Alla drabbas någon gång av en tragedi, vissa drabbas gång på gång.
Som vi.
2012 skulle bli det bästa året! Vi väntade vårt första barn och allt var så spännande! Jag mådde hyffsat bra och på RUL såg allt toppen ut!
Förberedelserna var i full gång, vagn, spjälsäng mm mm.
5 februari vaknar jag på morgonen och har ont i magen, som ett band som gick nån i ryggen. 
Ringde in till förlossningen för att rådfråga och hon tyckte jag skulle ta ett bad, men skulle återkomma om det inte gav med sig. Jag fick ondare och ondare, så jag ringde in och dom bad oss komma in för en kontroll. 
En kontroll, inget annat.
Kommer in, lämnar urinprov och går in i ett rum. 
Bm har från tratten för att lyssna på magen, hittar inget. Hon tar fram dopplern och letar och letar. Jag säger att min bm hade oxå svårt att hitta här i veckan. 
Vi får gå in i ett annat rum för att göra ultraljud, jag anar fortfarande ingenting...
Läkaren börjat titta med apparaten och säger efter en stund;
"jag är ledsen, men jag det inga hjärtljud"
VÄNTA, VA?! Marken rasade under mina fötter. Hur överlever man själv en sån sak? Vår bebis var död!
Vi ringde våra familjer och berättade. Vi var i chock. 
Jag fick ondare och ondare och dom körde ner mig till förlossningen så fort som möjligt så jag kunde få smärtstillande.
Det första jag tänkte när dom berättade att barnet var dött var att dom bara skulle plocka ut det! Men nu efteråt så förstår jag varför jag fick föda fram.
Stoffes mamma och min mamma och pappa kom och var med oss och stöttade oss. Det var så guld värt!
Den 6 februari klockan 21.15 föds vår älskade dotter Isabella i vecka 30+2 ❤ 
1140 gram och 40 cm
Hon var så liten, så perfekt! 
 
 


Allt stöd vi fick under den här upplevelsen var helt fantastisk! Utan barnmorskan M och läkaren K (som jag för övrigt fortfarande har kontakt med) hade vi aldrig klarat av det vi gjorde.

Att barn för i, eller utanför, magen är vanligare än man tror. 
Varför är det då så tabubelagt? Är det för att folk är rädda för det läskiga? Det som inte går att påverka?

Det man som mest behöver av nära och kära när man har förlorat ett barn är att prata om barnet. 
Isabella är vårt första barn, hon kommer alltid vara med oss, en del av familjen, även om hon inte är i livet.
Fråga hur vi mår! Vi kommer inte alltid svara sanning. Rätt så ofta ljuger vi faktiskt. Det är så lätt att bara svara "bra" på den frågan.
 
 

Detta är inte slutet på vår resa...vårt tredje barn lever med en ovanlig, allvarlig sjukdom.

Ni får gärna gå in på min blogg och läsa mer om det, vår resa med oro, rädsla, saknad och känslan av att inte räcka till...
 
Mvh Therese Öhrling
 
 
Tack för ditt gästbloggsinlägg, tyckte du om hennes inlägg så skriv en kommentar och gå gärna in på hennes blogg via länken i inlägget..
 
 

Gästbloggare: Tosse Queen

Gästbloggare / Gästbloggare - MissTosse Queen / Permalink / 1
Hej på er, här kommer den första gästbloggaren i bloggen som berättar lite om sig själv och annat smått och gott..
 
Är du intresserad av att gästblogga så gör som Tossequeen har gjort genom att maila mig och skriv vad du vill om och bifoga både länkar och bilder du vill ha upp i ditt inlägg så fixar jag resten..
 

Hej  Jag heter Therese och driver bloggen Http://misstossequeen.se  Ni hittar mig även på Instagram under namnet: Misstossequeen.se 

Jag har fått äran att gästblogga här hos Hjördis 

Jag tänkte jag skulle berätta för er varför jag valde att göra en Gastric Bypass operation.

Jag har varit överviktig sen jag var liten. Jag har "jojo-bantat" sen tonåren. Följt olika bantnings metoderna. Absolut att jag har gått ner i vikt under dessa men så fort jag slutat med dem så har jag gått upp i vikt igen, även fast jag inte ätit skräpmat och motionerat.

 
 
 
 


I slutet hade jag ont i knäna och ryggen pga övervikten. Jag orkade knappt gå någonstans, jag orkade ej leka med min son på lekplatsen m.m. och höll mig borta från sociala platser då jag skämdes.

Jag hade vänner samt min före detta svärmor som gjort denna operationen. Jag frågade en massa och övervägde noga om detta var något för mig.

Jag var trött på alla dessa olika bantningsmetoderna..

Jag tog initiativet och skrev ihop en ansökan hösten 2012 och skickade till lasarettet i Landskrona. 
Bara en månad efter fick jag bekräftelse att jag stod i kö. 
Väntetiden var 12 månader, om jag vill opereras just i Landskrona. Gick jag med i vårdgarantin så kunde jag bli hänvisad till ett annat sjukhus i Skåne som utförde just dessa operationerna och jag valde att gå med i vårdgarantin.

 

 

 

 


Bara någon vecka efter fick jag kallelse till sjukhuset i Simrishamn för första mötet. Det var inte förens efter de mötet som jag bestämde mig till 100% att detta var något jag verkligen ville! 

Efter möte nummer två skulle jag gå ner 5% av min vikt med hjälp av soppor. Jag skulle gå ner 7 kg sammanlagt tills operationsdagen men gick ner 10 kg. 

Jag hade fått operations tid den 17 april 2013 men gick ner mina kilo snabbare än förväntat så jag opererades redan den 10 april.

Jag tåg buss och tåg ner på fastande mage till Simrishamn. Jag gick in i operationssalen och la mig på operationsbordet kl 13. Kommer ej ihåg vad klockan var när jag vaknade första gången.. 

 


Micael, Ida och Marcus var snälla och hämtade mig med bil dagen efter min operation.

Hämtade ut sprutor mot blodproppar och smärtstillande på vägen hem. 

Jag blev sjukskriven i 14 dagar..

Jag är en av dem som inte har fått några komplikationer alls! Det är jag sjukt glad för. Jag har heller inte mycket hängande skinn. Jag har lite på magen och gäddgäng. 

Brösten där emot har försvunnit nästan helt. Två påsar är dem i princip. Det är nog det enda som verkligen stör mig..

Jag ångrar inte denna resan en enda sekund!

Är det något ni undrar så bara in på min blogg fråga på, jag svarar på allt!

Kram,

Therese - Misstossequeen  

 

Vi tackar MissTosseQueen för denna presentation av sig själv och ni andra är

Hjärtligt välkomna att göra likadant..

 

 

 

 

 

 

Till top